Didier Drogba Autobigraphy
Självbiografier är något som intresserar mig i allmänhet och då handlar det om fotbollsspelares memoarer i synnerhet. Har en mängd sådana på mitt samvete och i min boksamling, då jag tycker att det är väldigt intressant att få reda på vad människan bakom fotbollsspelarfasaden har att dela med sig utav. Jag måste nog medge att den mest läsvärda och ärligaste utav dem alla det är Roy Keanes ”The Autobiography”.
Annars handlar det om alltifrån de med kända missbrukarproblem så som George Best, Tony Adams och Paul Gascoigne till stjärnor som David Beckham och Steven Gerrard, eller de med Chelsea-anknytning som Vinnie Jones, Dennis Wise, Graeme LeSaux och Frank Lampard. Den senaste dyrgripen som jag fått i min ägo det är Didier Drogbas ”The Autobiography” och det är materialet från den som jag tänkt dela med mig lite närmare av här och nu.
Men nu ska jag berätta om Drogba så låt oss istället fokusera på Drogbas bakgrund och en hel del intressanta saker som han berättade om.
Innan jag läste boken hade jag svårt att sätta fingret på mina känslor för Drogba. På planen är det lätt att se att han är en känslomänniska och jag var nyfiken på vad som gömde sig där under den stormiga ytan. Turerna kring Drogbas vara eller icke vara i Chelsea har varit många och det skulle bli intressant att läsa vad som verkligen var sant och vad som bara var skriverier.
Mycket kan sägas och har sagts om honom. Å ena sidan säger vissa att han är en filmande, målsumpare med en delvis bristande teknik, å andra sidan säs det : en gudabenådad spelare med en styrka och vilja som saknar motstycke i fotbollsvärlden. Det är väl kanske just den kombinationen som är så intressant. Det finns nog förresten ingen som ser ut att få så ont så ofta som Drogba. Det är nog minst en handfull gånger per säsong som jag suttit i soffan och sagt att nu har han drabbats utav någon allvarlig korsbandsskada, men så likt en fågel Fenix har han rest sig och linkat tillbaka in på plan för att så småningom vara helt fri från sina bekymmer och sitt haltande, ganska fascinerande i sig.
Vad fick jag då veta om denna profil? Tja, jag fick reda på att han har samma födelsedag, den 11:e mars, som två utav mina käraste vänner, nämligen min bror och hund, men jag fick också reda på mycket annat. Så som hans resor jorden runt som Goodwill ambassadör för ”The United Nations”, eller som hela Elfenbenskustens nationalhjälte där han som älskad kapten tillsammans med landslaget faktiskt indirekt har bidragit till fred i hemlandet.
Vidare gick det att läsa om en hjärtekrossande separation då han redan vid 5 års ålder lämnade sina föräldrar och flyttade till Frankrike för att få en bra utbildning. Väl i Frankrike bodde han hos en bekant till familjen som spelade professionell fotboll. De reste runt mycket och Didier kände sig ensam och märkte av rasismen som en utav få mörkhyade barn i de klasser han gick i. Han var ett stort fan av Olympique Marseille där han såg upp till stjärnor som Papin, Waddle och ghananen Abédi Pelé. Den stora barndomsidolen hade han dock gemensamt med undertecknad, nämligen Marco van Basten. Det Didier mest förundrades över var Van Bastens förmåga att kunna kombinera styrka med teknik, något som i mångt och mycket sedan också har sagts om Didier själv.
Annars började han sin karriär som mittback, följt av spel som högerback innan han slutligen hittade rätt som forward. Drogba beskriver sig själv som ”inte alltid seriös, men konstant ambitiös” och var trots goda juniorår relativt sen med sin Ligue 1 debut. Den kom först vid 24 års ålder för Guingamp, där han gjorde mål redan i första matchen och spelade tillsammans med Malouda. De liksom deras fruar blev snabbt väldigt goda vänner och det var också mycket utav Drogbas förtjänst att de långt senare återförenades i Chelsea.
I Guingamp fick Drogba smak för livet som professionell spelare och ville vidare till en storklubb. Det blev en dragkamp mellan Marseille och Lyon, där de förstnämnda visade sig vara mest angelägna om Drogbas tjänster och drog därför till Didiers förtjusning det längsta strået. Därmed blev hans barndomsdröm besannad. Sanningen var den att Malouda samtidigt gick till Lyon vilket även Drogbas hustru Lalla ville att han skulle göra, liksom många andra rådde honom till, men barndomsdrömmen att få spela för OM var för stark.
I Marseille fick han sitt lyckonummer 11 som stjärnor som Waddle och Cantona haft före honom. Det blev en omedelbar succé och efter Drogbas 19 mål i ligaspelet blev han vald till ”Player of the year” i Frankrike. Internationellt uppmärksammades han i och med att hans 11 mål totalt i Champions League och Uefacupen gjorde honom till de europeiska cupernas främste målgörare. Hans mål bidrog också i allra högsta grad till Marseilles andraplats i Uefacupen då man på vägen till finalförlusten mot Valencia bland annat slog ut både Liverpool, Inter och Newcastle. Därmed hade han helt plötsligt förvandlats från en relativt anonym fotbollsspelare till en jagad stjärna.
Drogbas idag så karakteristiska målgest, där han likt ett flygplan flaxar fram mot sidlinjen innan han glidandes på knä den sista biten avslutar med en saluterande armrörelse, kom till under den här perioden. Gesten var från början en högst spontan historia som han gjorde i ren glädje efter ett mål i Marseille. När han sedan kom hem och hans son kom glidandes på golvet efterapandes samma gest, fick den bli en permanent målgest och en speciell sak mellan Drogba och hans son.
Drogba skriver vidare om hans ”kärleksaffär” med Olympique Marseille och om hur han alltid drömt om att få spela med dem i Champions League. Hemmadebuten blev också synnerligen lyckad då han mäktade med ett hattrick mot Partizan Belgrad. Att Drogba förresten än idag lyser upp och tänder till när det vankas Champions League, det tycker jag är tämligen tydligt. Nu blev det som sagt inget avancemang den där gången utan Uefacupen istället, vilket alltså blev ett lyckat äventyr. Tänkte dock att vi skulle stanna kvar ett tag där i gruppspelet i Champions League. I samma grupp som Marseille spelade nämligen Porto med en synnerligen karismatisk manager. Jag tänker givetvis på José ”The Special One” Mourinho. Deras första möte i spelartunneln efter matchen säger en hel del om den speciella kontakt de skulle komma att få och det återberättas både av Mourinho i förorden och av Drogba senare i boken. Mourinho som blivit djupt imponerad av ivorianen förklarade att han inte hade pengarna att köpa honom och frågade istället om Drogba hade någon kusin hemma i Elfenbenskusten som kunde spela lika bra. Då hade Drogba skrattat och kramat om Mourinho samtidigt som han sa att en dag skulle José träna en klubb som skulle ha råd att köpa honom, vilket alltså blev sant betydligt tidigare än vad någon utav dem då kunde ana.
Så långt allting frid och fröjd, men det är vad som sedan går att läsa som i alla fall förvånade mig trots att jag alltså visste att turerna kring Drogbas vara eller icke vara i Chelsea varit många. Övergången till Chelsea var nämligen inte något som Drogba själv önskade sig, tvärt om blev han förkrossad när han i Afrika på VM-kval fick reda på att hans älskade Marseille gått bakom ryggen och sålt honom utan hans vetskap eller medgivande. ”Det var som att ta emot en snyting från Mike Tyson rätt i ansiktet, KO”, skriver Drogba. Trots att Didier kände sig bedragen trivdes han så bra i Marseille och eftersom han under inga premisser ville till Chelsea hoppades han att läkarundersökningen skulle visa på någon skada, så att övergången skulle ogiltighetsförklaras. Så blev inte fallet och en bitter Drogba styrde därmed kosan till London.
Förutsättningarna för en ny lyckad kärlekshistoria fanns alltså inte där, då en utav parterna inte ville ställa upp och dansa. I boken berättar Drogba vidare om den första tiden i England då han kände sig ensam, övergiven och deprimerad. I början kände han sig inte heller välkommen, vare sig från de engelska spelarna, supportrarna eller pressen som knappt kände till honom. Det var helt klart en tuff tid där språksvårigheter självklart spelade in, men jag kan väl samtidigt konstatera att hans inställning inte direkt bättrade på möjligheterna till en positiv start.
Så sakteliga började Drogba att anpassa sig, mycket tack vare de andra färgade spelarna Makelele, Geremi och Gallas, men också tack vare Mourinhos ständiga uppmuntran och lojalitet. Framgångarna för Chelsea lät inte heller vänta på sig och trots att det första ligaguldet på 50 år bärgades, liksom vinsten i ligacupen, mådde Drogba fortsatt dåligt och ville lämna vid säsongens slut. Den största anledningen till detta var den kyliga relationen till de egna supportrarna som till och med buat ut honom vid vissa tillfällen. Drogba hade alltid tidigare haft en bra relation till sitt lags supportrar och ansett att det var extra viktigt, därför kändes det väldigt jobbigt nu. Drogba skriver vidare att hade det inte varit för Mourinho hade han lämnat och beskriver samtidigt Mourinho som ”en broder och klippa under svåra tider som alltid stod upp för honom.”
Tack och lov blev Drogba kvar, men trots ett nytt ligaguld dröjde det först till den tredje säsongen innan Didier äntligen kände att han hade accepterats utav fansen. Det var också då som målskyttet lossnade på allvar. Drogba ville ändå pröva lyckan i Italien eller Spanien, men återigen höll lojaliteten till Mourinho honom kvar. Den ödesdigra dagen då Mourinho istället tvingades lämna beskriver Drogba med stor sorg blandad med frustration, vilket han också fick ur sig i en uppmärksammad intervju i tidningen France Football. Efter att ha läst om alla dessa turer och om Drogbas missnöje tycker jag egentligen att det är helt osannolikt att han fortfarande är kvar i klubben.
Dessvärre är boken skriven redan 2008 och den slutar strax efter det att Mourinho tvingats kliva av. Därför står det ingenting om det jag mest utav allt ville läsa om, som de senaste årens Champions League-äventyr. Det står ingenting om finalen mot United då Chelsea så otursamt föll på straffar, efter att Drogba själv dragit på sig en onödig utvisning i förlängningen, därmed ingenting heller om fjolårets batalj mot Barcelona, ingenting om norska domare och ingenting om vredesutbrott. Synd för med tanke på den ärlighet Drogba visar prov på i boken hade det varit väldigt intressant att få reda på. Detsamma gäller naturligtvis även hans åsikter om Luiz Filippe Scolari och hans känslor just nu.
I ärlighetens namn kan jag inte påstå att jag blivit särskilt mycket klokare på Drogba efter det att jag läst hans självbiografi. Boken var helt klart värd att läsa, men lämnar samtidigt lite mer att önska, så som mer detaljer vid de mest minnesvärda matcherna. Tydligast är Didiers beundran för Mourinho och det var också väldigt intressant att läsa hur minutiöst Mourinho förberedde laget inför varje match, då ingenting lämnades åt slumpen och då han gav alla spelare minst ett par sidors läsning med specifik information just om deras motståndare, som om han riskerade en avstängning, eller tyckte bäst om att finta till höger eller vänster.
Drogba har egentligen bara gott att säga även om sina lagkamrater och han hyllar spelare som Terry, Lampard, Gallas, Gudjohnsen och även Crespo. Beträffande hans rykte som filmare, så kan han medge att han på grund utav sin stora kroppshydda helt enkelt måste ramla emellanåt om han ska få med sig några frisparkar överhuvudtaget. Helt klart är han en fascinerande person med känslorna utanför skjortan och det är tydligt att han är beroende utav uppskattning och förtroende så väl från tränare som från fansen. Med det i åtanke kan det tyckas väldigt konstigt att så tydligt deklarera att man inte trivs, för det lär i alla fall inte bättra på relationen. Drogbas genuina ärlighet berör mig ändå och jag skulle inte vilja byta ut honom mot någon annan anfallare i världen. Jag kan helt enkelt köpa att han stundtals är lite gnällig, speciellt då han alltid ger sitt yttersta på planen och fortsätter att göra betydelsefulla mål och insatser för Chelsea. Tror på en saga med ett lyckligt slut och det slutet kan mycket väl vara en Champions League-vinst...
Annars handlar det om alltifrån de med kända missbrukarproblem så som George Best, Tony Adams och Paul Gascoigne till stjärnor som David Beckham och Steven Gerrard, eller de med Chelsea-anknytning som Vinnie Jones, Dennis Wise, Graeme LeSaux och Frank Lampard. Den senaste dyrgripen som jag fått i min ägo det är Didier Drogbas ”The Autobiography” och det är materialet från den som jag tänkt dela med mig lite närmare av här och nu.
Men nu ska jag berätta om Drogba så låt oss istället fokusera på Drogbas bakgrund och en hel del intressanta saker som han berättade om.
Innan jag läste boken hade jag svårt att sätta fingret på mina känslor för Drogba. På planen är det lätt att se att han är en känslomänniska och jag var nyfiken på vad som gömde sig där under den stormiga ytan. Turerna kring Drogbas vara eller icke vara i Chelsea har varit många och det skulle bli intressant att läsa vad som verkligen var sant och vad som bara var skriverier.
Mycket kan sägas och har sagts om honom. Å ena sidan säger vissa att han är en filmande, målsumpare med en delvis bristande teknik, å andra sidan säs det : en gudabenådad spelare med en styrka och vilja som saknar motstycke i fotbollsvärlden. Det är väl kanske just den kombinationen som är så intressant. Det finns nog förresten ingen som ser ut att få så ont så ofta som Drogba. Det är nog minst en handfull gånger per säsong som jag suttit i soffan och sagt att nu har han drabbats utav någon allvarlig korsbandsskada, men så likt en fågel Fenix har han rest sig och linkat tillbaka in på plan för att så småningom vara helt fri från sina bekymmer och sitt haltande, ganska fascinerande i sig.
Vad fick jag då veta om denna profil? Tja, jag fick reda på att han har samma födelsedag, den 11:e mars, som två utav mina käraste vänner, nämligen min bror och hund, men jag fick också reda på mycket annat. Så som hans resor jorden runt som Goodwill ambassadör för ”The United Nations”, eller som hela Elfenbenskustens nationalhjälte där han som älskad kapten tillsammans med landslaget faktiskt indirekt har bidragit till fred i hemlandet.
Vidare gick det att läsa om en hjärtekrossande separation då han redan vid 5 års ålder lämnade sina föräldrar och flyttade till Frankrike för att få en bra utbildning. Väl i Frankrike bodde han hos en bekant till familjen som spelade professionell fotboll. De reste runt mycket och Didier kände sig ensam och märkte av rasismen som en utav få mörkhyade barn i de klasser han gick i. Han var ett stort fan av Olympique Marseille där han såg upp till stjärnor som Papin, Waddle och ghananen Abédi Pelé. Den stora barndomsidolen hade han dock gemensamt med undertecknad, nämligen Marco van Basten. Det Didier mest förundrades över var Van Bastens förmåga att kunna kombinera styrka med teknik, något som i mångt och mycket sedan också har sagts om Didier själv.
Annars började han sin karriär som mittback, följt av spel som högerback innan han slutligen hittade rätt som forward. Drogba beskriver sig själv som ”inte alltid seriös, men konstant ambitiös” och var trots goda juniorår relativt sen med sin Ligue 1 debut. Den kom först vid 24 års ålder för Guingamp, där han gjorde mål redan i första matchen och spelade tillsammans med Malouda. De liksom deras fruar blev snabbt väldigt goda vänner och det var också mycket utav Drogbas förtjänst att de långt senare återförenades i Chelsea.
I Guingamp fick Drogba smak för livet som professionell spelare och ville vidare till en storklubb. Det blev en dragkamp mellan Marseille och Lyon, där de förstnämnda visade sig vara mest angelägna om Drogbas tjänster och drog därför till Didiers förtjusning det längsta strået. Därmed blev hans barndomsdröm besannad. Sanningen var den att Malouda samtidigt gick till Lyon vilket även Drogbas hustru Lalla ville att han skulle göra, liksom många andra rådde honom till, men barndomsdrömmen att få spela för OM var för stark.
I Marseille fick han sitt lyckonummer 11 som stjärnor som Waddle och Cantona haft före honom. Det blev en omedelbar succé och efter Drogbas 19 mål i ligaspelet blev han vald till ”Player of the year” i Frankrike. Internationellt uppmärksammades han i och med att hans 11 mål totalt i Champions League och Uefacupen gjorde honom till de europeiska cupernas främste målgörare. Hans mål bidrog också i allra högsta grad till Marseilles andraplats i Uefacupen då man på vägen till finalförlusten mot Valencia bland annat slog ut både Liverpool, Inter och Newcastle. Därmed hade han helt plötsligt förvandlats från en relativt anonym fotbollsspelare till en jagad stjärna.
Drogbas idag så karakteristiska målgest, där han likt ett flygplan flaxar fram mot sidlinjen innan han glidandes på knä den sista biten avslutar med en saluterande armrörelse, kom till under den här perioden. Gesten var från början en högst spontan historia som han gjorde i ren glädje efter ett mål i Marseille. När han sedan kom hem och hans son kom glidandes på golvet efterapandes samma gest, fick den bli en permanent målgest och en speciell sak mellan Drogba och hans son.
Drogba skriver vidare om hans ”kärleksaffär” med Olympique Marseille och om hur han alltid drömt om att få spela med dem i Champions League. Hemmadebuten blev också synnerligen lyckad då han mäktade med ett hattrick mot Partizan Belgrad. Att Drogba förresten än idag lyser upp och tänder till när det vankas Champions League, det tycker jag är tämligen tydligt. Nu blev det som sagt inget avancemang den där gången utan Uefacupen istället, vilket alltså blev ett lyckat äventyr. Tänkte dock att vi skulle stanna kvar ett tag där i gruppspelet i Champions League. I samma grupp som Marseille spelade nämligen Porto med en synnerligen karismatisk manager. Jag tänker givetvis på José ”The Special One” Mourinho. Deras första möte i spelartunneln efter matchen säger en hel del om den speciella kontakt de skulle komma att få och det återberättas både av Mourinho i förorden och av Drogba senare i boken. Mourinho som blivit djupt imponerad av ivorianen förklarade att han inte hade pengarna att köpa honom och frågade istället om Drogba hade någon kusin hemma i Elfenbenskusten som kunde spela lika bra. Då hade Drogba skrattat och kramat om Mourinho samtidigt som han sa att en dag skulle José träna en klubb som skulle ha råd att köpa honom, vilket alltså blev sant betydligt tidigare än vad någon utav dem då kunde ana.
Så långt allting frid och fröjd, men det är vad som sedan går att läsa som i alla fall förvånade mig trots att jag alltså visste att turerna kring Drogbas vara eller icke vara i Chelsea varit många. Övergången till Chelsea var nämligen inte något som Drogba själv önskade sig, tvärt om blev han förkrossad när han i Afrika på VM-kval fick reda på att hans älskade Marseille gått bakom ryggen och sålt honom utan hans vetskap eller medgivande. ”Det var som att ta emot en snyting från Mike Tyson rätt i ansiktet, KO”, skriver Drogba. Trots att Didier kände sig bedragen trivdes han så bra i Marseille och eftersom han under inga premisser ville till Chelsea hoppades han att läkarundersökningen skulle visa på någon skada, så att övergången skulle ogiltighetsförklaras. Så blev inte fallet och en bitter Drogba styrde därmed kosan till London.
Förutsättningarna för en ny lyckad kärlekshistoria fanns alltså inte där, då en utav parterna inte ville ställa upp och dansa. I boken berättar Drogba vidare om den första tiden i England då han kände sig ensam, övergiven och deprimerad. I början kände han sig inte heller välkommen, vare sig från de engelska spelarna, supportrarna eller pressen som knappt kände till honom. Det var helt klart en tuff tid där språksvårigheter självklart spelade in, men jag kan väl samtidigt konstatera att hans inställning inte direkt bättrade på möjligheterna till en positiv start.
Så sakteliga började Drogba att anpassa sig, mycket tack vare de andra färgade spelarna Makelele, Geremi och Gallas, men också tack vare Mourinhos ständiga uppmuntran och lojalitet. Framgångarna för Chelsea lät inte heller vänta på sig och trots att det första ligaguldet på 50 år bärgades, liksom vinsten i ligacupen, mådde Drogba fortsatt dåligt och ville lämna vid säsongens slut. Den största anledningen till detta var den kyliga relationen till de egna supportrarna som till och med buat ut honom vid vissa tillfällen. Drogba hade alltid tidigare haft en bra relation till sitt lags supportrar och ansett att det var extra viktigt, därför kändes det väldigt jobbigt nu. Drogba skriver vidare att hade det inte varit för Mourinho hade han lämnat och beskriver samtidigt Mourinho som ”en broder och klippa under svåra tider som alltid stod upp för honom.”
Tack och lov blev Drogba kvar, men trots ett nytt ligaguld dröjde det först till den tredje säsongen innan Didier äntligen kände att han hade accepterats utav fansen. Det var också då som målskyttet lossnade på allvar. Drogba ville ändå pröva lyckan i Italien eller Spanien, men återigen höll lojaliteten till Mourinho honom kvar. Den ödesdigra dagen då Mourinho istället tvingades lämna beskriver Drogba med stor sorg blandad med frustration, vilket han också fick ur sig i en uppmärksammad intervju i tidningen France Football. Efter att ha läst om alla dessa turer och om Drogbas missnöje tycker jag egentligen att det är helt osannolikt att han fortfarande är kvar i klubben.
Dessvärre är boken skriven redan 2008 och den slutar strax efter det att Mourinho tvingats kliva av. Därför står det ingenting om det jag mest utav allt ville läsa om, som de senaste årens Champions League-äventyr. Det står ingenting om finalen mot United då Chelsea så otursamt föll på straffar, efter att Drogba själv dragit på sig en onödig utvisning i förlängningen, därmed ingenting heller om fjolårets batalj mot Barcelona, ingenting om norska domare och ingenting om vredesutbrott. Synd för med tanke på den ärlighet Drogba visar prov på i boken hade det varit väldigt intressant att få reda på. Detsamma gäller naturligtvis även hans åsikter om Luiz Filippe Scolari och hans känslor just nu.
I ärlighetens namn kan jag inte påstå att jag blivit särskilt mycket klokare på Drogba efter det att jag läst hans självbiografi. Boken var helt klart värd att läsa, men lämnar samtidigt lite mer att önska, så som mer detaljer vid de mest minnesvärda matcherna. Tydligast är Didiers beundran för Mourinho och det var också väldigt intressant att läsa hur minutiöst Mourinho förberedde laget inför varje match, då ingenting lämnades åt slumpen och då han gav alla spelare minst ett par sidors läsning med specifik information just om deras motståndare, som om han riskerade en avstängning, eller tyckte bäst om att finta till höger eller vänster.
Drogba har egentligen bara gott att säga även om sina lagkamrater och han hyllar spelare som Terry, Lampard, Gallas, Gudjohnsen och även Crespo. Beträffande hans rykte som filmare, så kan han medge att han på grund utav sin stora kroppshydda helt enkelt måste ramla emellanåt om han ska få med sig några frisparkar överhuvudtaget. Helt klart är han en fascinerande person med känslorna utanför skjortan och det är tydligt att han är beroende utav uppskattning och förtroende så väl från tränare som från fansen. Med det i åtanke kan det tyckas väldigt konstigt att så tydligt deklarera att man inte trivs, för det lär i alla fall inte bättra på relationen. Drogbas genuina ärlighet berör mig ändå och jag skulle inte vilja byta ut honom mot någon annan anfallare i världen. Jag kan helt enkelt köpa att han stundtals är lite gnällig, speciellt då han alltid ger sitt yttersta på planen och fortsätter att göra betydelsefulla mål och insatser för Chelsea. Tror på en saga med ett lyckligt slut och det slutet kan mycket väl vara en Champions League-vinst...
Kommentarer
Trackback
