BLOGGEN ÄR STÄNGD!

BLOGGEN ÄR UNDER KONSTUKTION. UPPE IGEN SOMMAREN 2014! 
 
- PGA ANDRA SAKER SOM SKOLA OCH TRÄNING KOMEMR JAG INTE HA TID ATT BLOGGA! 

Why the Chelsea striker is simply unplayable

small door off the players' changing room at Wembley Stadium leads to a place known as the warm-up area. It was there, before the FA Cup semi-final against Tottenham Hotspur on April 15, that Didier Drogba put on his trainers and went through his usual pre-match exercise routine. Nothing special. Stretches. An acceleration programme. It wasn't what he was doing that caught the eye. It was what he looked like doing it.

By the time he returned to the group, the transformation was complete. Wherever Drogba's head had been when he arrived at Wembley, he had left there now.

As he stalked around his team-mates, offering the odd word of encouragement, the odd message of absolute defiance, it was clear he was somewhere else. John Terry nudged his team-mate Frank Lampard. 'Will you look at him,' he said. 'We're not going to lose today.'

And Chelsea didn't. They beat Tottenham 5-1 and Drogba opened the scoring.

Heading for Munich: Didier Drogba trains at Cobham on Thursday ahead of the Champions League final

Heading for Munich: Didier Drogba trains at Cobham on Thursday ahead of the Champions League final

When they returned to play the FA Cup final against Liverpool on May 5, it was a similar story. Another show of strength, another Drogba goal, another victory.

'Some players don't understand when to raise their game,' said Chelsea first-team coach Eddie Newton. 'Didier does. He can really take it to the level needed. Emotionally, you see the difference, the step up. You see the look in his eyes. Quite literally, he changes, and you know he's ready for it.'

This is the man Chelsea are ready to unleash in the Allianz Arena on Saturday night. Unplayable, Jamie Carragher called him, and that is not a description afforded to too many footballers; even those at the pinnacle of their powers.

Shane Warne was unplayable; Muttiah Muralitharan was unplayable; the West Indies fast bowling attack of the Seventies was unplayable. One man, armed only with a cricket bat, could not repel them. A football team have 11 on the pitch, however, and no equivalent of a terror track or sticky wicket. There are ways and means of stopping even the greatest talent. Man-for-man marking, doubling up, cutting the supply line; particularly in the Champions League this season, Chelsea's defence have proved that even the greatest can be frustrated by a combination of raw determination, doggedness and good tactical thought. Yet Drogba is different. Carragher listed him as one of two players who, at their best, are impossible to exclude from a game (Thierry Henry is the other). Having faced Drogba more than any other English defender, he would know.

Hot shot: Dider Drogba scores the first goal in 5-1 demolition of Tottenham

Hot shot: Dider Drogba scores the first goal in 5-1 demolition of Tottenham

Carragher has lined up against Drogba 24 times in all competitions and is rightly proud of his record. Chelsea have won 10, Liverpool eight, with six drawn. Drogba has scored eight goals, one every three matches, which certainly compares strikingly to his record against Arsenal (won 10, drawn three, lost one, goals 13).

'As a defender, if a player scores against me, I usually think there is something I could have done,' said Carragher. 'Even if it's Robin van Persie or Wayne Rooney, I'll identify a position I could have taken up, I'll think I could have got tighter or dropped off, I'll identify the flaw that let them in.

'The only different ones are Drogba and Henry. You replay a goal and, sometimes, there was nothing that could be done. If Chelsea get the ball on to Drogba's chest on the edge of the box and he can bring it down and turn, well, that's it. You can't get round him without fouling him, it's too late to get in front of him, you just have to hope he misses the shot. The same if he leaves you behind to go one on one with the goalkeeper.

Chelsea's Ivorian forward Didier Drogba

Good shape: Drogba keeps himself fit

'He's not Usain Bolt, but he's fast enough and so powerful that, even if you catch him, you can't get a foot in to make the tackle. You would have to run around him and you haven't the time to do that. So he's unplayable. In certain positions, there is literally nothing you can do.'

Bayern Munich will remember Drogba well from their last meeting, a Champions League quarter-final in 2005.

Chelsea progressed, having won the first leg 4-2 and led the second leg 2-1 until two Munich goals in injury time made the scoreline a respectable 6-5 defeat. Drogba scored home and away and imposed his presence on the German side remorselessly.

There is concern the same could happen in Munich, with Holger Badstuber, Bayern's left-sided and most rugged centre half, missing through suspension. Injuries have also taken a toll, meaning coach Jupp Heynckes is likely to turn to a holding midfield player, Anatoliy Tymoshchuk, in Badstuber's place.

Blues brothers: Lampard (centre) celebrates with his Cheksea team mates

Blues brothers: Lampard (centre) celebrates with his Chelsea team mates

When Barcelona tried a similar ploy in the semi-final first leg this year, using Javier Mascherano, Chelsea won and Drogba scored. Tymoshchuk is no fool, the most capped Ukrainian player, three times Ukrainian Footballer of the Year, and voted the best international in Ukraine's history as an independent nation, ahead of even Andriy Shevchenko.

He is, however, a midfielder not a centre half and, at less than six foot, no physical match for Drogba in the air. It would be contrary for Chelsea to resist exploiting this very simple advantage tomorrow night.

Particularly as Drogba's main supply line remains undiminished by the rash of suspensions incurred at the Nou Camp. Juan Mata is the most helpful player to Chelsea's goalscorers this season, but Drogba's special relationship is with a member of the old guard, Lampard. Terry says that bond is stronger now than ever.

'There was a game recently and I can remember remarking to Frank about it because they just have this unbelievable understanding,' Terry explained. 'Year after year, the way they play together gets better and better. The moment Frank gets the ball you see Didier dropping into a position to receive the pass and you know Frank is already seeking him out.

Up for it: Drogba celebrates his goal against Liverpool

Up for it: Drogba celebrates his goal against Liverpool

'Didier is so unselfish like that, there is nobody better at making himself available, nobody better at holding the ball up, yet he still finds the time to get in behind the defence for that through ball. And he can play - I mean really play. I don't think there is a better striker in the world on his day and he commands such respect from all the players.

'What he does, it doesn't just happen. He works hard at the gym, he puts extra time in at training on free-kicks. You see young lads who want to be like him, or Frank, but they don't want to put in the same time and effort. He wasn't born this way, he delivers an incredible amount of work to do it, but when you see how he seizes the moment in big games, it's worth it.

'William Gallas is a top centre half, but did you see what Didier did to him when we were playing Tottenham in the FA Cup semi-final? That is what I meant when I said I knew we weren't going to lose.

'He goes into his pre-match routine and he gets more and more pumped up and you know he's in the zone. When we played Barcelona, when we played Liverpool at Wembley, he just gives everyone around him such confidence. He'll come through his ritual and then you can't even speak to him. You can see in his face, he's gone.'

Drogba's other pre-match charm is the presence of Stephane Renaud, an expert in fasciatherapy, a form of alternative manipulation focusing on soft tissue.

Hands up: Drogba gets into the zone before big matches

Hands up: Drogba gets into the zone before big matches

Renaud, who also treats Florent Malouda this way, can always be seen with Drogba before major matches, despite having links with French club Dijon FCO.

A controversial figure in France, with Dijon on the brink of relegation, Renaud is closely associated with Dijon coach Patrice Carteron, but is always available to nurse Drogba using special massage techniques designed to increase circulation and lymphatic drainage while stimulating the stretch reflex of muscles.

This is a form of fasciatherapy known as myofascial release and, to laymen, can best be explained as a branch of osteopathy. Due to its alternative nature, opinion on its worth is divided, but Drogba invests in the method greatly and Renaud is expected to join him in Munich before tomorrow's match, despite Dijon's present difficulties.

Roberto Di Matteo, the Chelsea interim manager, is convinced this dedication and attention to detail is having a positive effect in prolonging Drogba's career. Incredibly, tomorrow's final may be his last game for the club, with his contract due to expire this summer. Recent performances, however, suggest he remains as potent as at any time in his career, and Di Matteo appeared to hint at wider issues when asked about Drogba's future.

Didier Drogba in action

Brave: Drogba is willing to put his body on the line

'He's physically in good shape,' said the interim manager. 'He played the Africa Cup of Nations in January, too. He keeps himself fit, he lives a very professional life and, when you do that, your career can be as long as you want. We've had other examples of players going deep into their thirties, so his future at Chelsea is not a question of age.'

More likely, it is a question of wage. Money and length of contract are issues that tend to concern executives once a player hits a certain milestone, and Drogba turned 34 in March.

Having first been linked to a financially rewarding, professionally unfulfilling move to the Chinese league - following his team-mate Nicolas Anelka - there is now talk of offers that will fit both criteria, most strikingly the possibility of a bid from Barcelona. The Catalan side know only too well the energising impact Drogba can have on a game, and a club.

'When players look around a dressing room, they want to see players they know they can rely on,' Newton added.

'See fear, and you get a completely different feeling. Didier inspires confidence.

'He is a very charismatic figure, he reminds me of Patrick Vieira or Roy Keane, the great leaders, the ones who knew how to step up to a big game. Didier is like that - he knows when it matters.

'People think bravery is just flying into a tackle or putting your head in but bravery is also accepting the ball under pressure, being prepared to take an opponent on, wanting to be involved all the time in a big game - the best players are not afraid to take responsibility, no matter the pressure.

'You look at how often Didier plays up front as one against two - he's outnumbered all the time. If he takes a hit from the first defender and rides it, he knows there's another hit coming. The physical battering he's taken for so long, yet still keeps going - that's true bravery. He deserves every accolade that he gets.'

Curious rivalry: Jamie Carragher says Drogba is unplayable on the pitch but very friendly off it

Curious rivalry: Jamie Carragher says Drogba is unplayable on the pitch but very friendly off it

 

So, having followed Drogba through his pre-match rituals, from the warm-up area back into the dressing room, what is it actually like to meet him, in the tunnel, face to face? What is it like to confront him as a member of the opposition in that zone of utter focus and determination? And now it gets strange. For, according to Carragher, he is the opposite of what one might expect.

'Really nice,' the Liverpool man says. 'Just very, very friendly. Ridiculous, really. He wants to be your mate, so much so that you think it can only be a bluff. I'm the opposite, really intense, because that's how we were brought up by Gerard Houllier. He'd have gone berserk if he saw us chatting to the opposition before a game. He told us to shake hands after, but until then, it's war.

'Then you get Drogba, wanting to have a joke and you can't work it out. You wonder if it's a mind game, if he wants the defender to think he's his friend so he goes soft on him, and the first time he did it, I thought it would all change the moment the match started, but it didn't. He carries on just the same.

'If the play stops, he wants a chat. If your team are winning, it doesn't seem to faze him. Maybe that is why he is a player of extremes. He doesn't seem to have too many average matches - he's either great or it's a nightmare, one day he is unstoppable, the next he doesn't quite seem interested. He does everything or nothing, and you never know what you'll get.

'And that's the strength in his game, too. He is a very good footballer but he's also so powerful that Chelsea can be direct if they wish. He allows them to play two entirely different ways.

 

Didier Drogba scores his goal

Hard to handle: Drogba was in fearsome form against Liverpool

'I watch the athletics sometimes, and the commentator will be talking about a guy running a good tactical race, and I don't understand that. If the other guy is faster he's going to win, tactics won't come into it. And that is what happens against Drogba sometimes.

'You can make all the best plans, but then he'll do something to which you have no answer at all. And you'll never have an answer. He's just bigger, or faster, or harder to manoeuvre. And that is the way it will always be.

'Early in the season, 2006, we were playing them at Stamford Bridge and it was a really tight game, as usual. We'd got into their heads a bit under Jose Mourinho with the Champions League the year before and we'd already beaten them in the Community Shield that season.

'So very few chances either way, it's just before half-time, it's all going well. And Michael Essien plays this long ball in to Drogba on the edge of the penalty area. He pops it up with his chest, turns and hits this left-foot half-volley that's in the net before Pepe Reina's even seen it. And I watched it again, and I could watch it a hundred times more and I know Alan Hansen says every goal is somebody's mistake, but I'll tell you what I could have done to stop it: nothing.

'And Bayern Munich know that, too. And that's what



Read more: http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2146013/Didier-Drogba-The-Chelsea-striker-unplayable.html#ixzz1vnOOXruO

om bloggen

Denna sida handlar om Chelsea spelaren Didier Yves Tibiley Drogba som föddes 1975 11 mars I Elfenbenskusten.

I denna blogg kommer ni läsare att få se, höra och läsa mer utav den fantastiske spelaren som är älskad av miljon tals människor. Han blev nyligen bland världes 100 mest inflytelse rika personer och med detta sagt vill jag understryka hans påverkan på människor.

Didier Drogba Autobigraphy

Självbiografier är något som intresserar mig i allmänhet och då handlar det om fotbollsspelares memoarer i synnerhet. Har en mängd sådana på mitt samvete och i min boksamling, då jag tycker att det är väldigt intressant att få reda på vad människan bakom fotbollsspelarfasaden har att dela med sig utav. Jag måste nog medge att den mest läsvärda och ärligaste utav dem alla det är Roy Keanes ”The Autobiography”.

Annars handlar det om alltifrån de med kända missbrukarproblem så som George Best, Tony Adams och Paul Gascoigne till stjärnor som David Beckham och Steven Gerrard, eller de med Chelsea-anknytning som Vinnie Jones, Dennis Wise, Graeme LeSaux och Frank Lampard. Den senaste dyrgripen som jag fått i min ägo det är Didier Drogbas ”The Autobiography” och det är materialet från den som jag tänkt dela med mig lite närmare av här och nu. 

Men nu ska jag berätta om Drogba så låt oss istället fokusera på Drogbas bakgrund och en hel del intressanta saker som han berättade om.

Innan jag läste boken hade jag svårt att sätta fingret på mina känslor för Drogba. På planen är det lätt att se att han är en känslomänniska och jag var nyfiken på vad som gömde sig där under den stormiga ytan. Turerna kring Drogbas vara eller icke vara i Chelsea har varit många och det skulle bli intressant att läsa vad som verkligen var sant och vad som bara var skriverier.

Mycket kan sägas och har sagts om honom. Å ena sidan säger vissa att han är en filmande, målsumpare med en delvis bristande teknik, å andra sidan säs det : en gudabenådad spelare med en styrka och vilja som saknar motstycke i fotbollsvärlden. Det är väl kanske just den kombinationen som är så intressant. Det finns nog förresten ingen som ser ut att få så ont så ofta som Drogba. Det är nog minst en handfull gånger per säsong som jag suttit i soffan och sagt att nu har han drabbats utav någon allvarlig korsbandsskada, men så likt en fågel Fenix har han rest sig och linkat tillbaka in på plan för att så småningom vara helt fri från sina bekymmer och sitt haltande, ganska fascinerande i sig.

Vad fick jag då veta om denna profil? Tja, jag fick reda på att han har samma födelsedag, den 11:e mars, som två utav mina käraste vänner, nämligen min bror och hund, men jag fick också reda på mycket annat. Så som hans resor jorden runt som Goodwill ambassadör för ”The United Nations”, eller som hela Elfenbenskustens nationalhjälte där han som älskad kapten tillsammans med landslaget faktiskt indirekt har bidragit till fred i hemlandet.

Vidare gick det att läsa om en hjärtekrossande separation då han redan vid 5 års ålder lämnade sina föräldrar och flyttade till Frankrike för att få en bra utbildning. Väl i Frankrike bodde han hos en bekant till familjen som spelade professionell fotboll. De reste runt mycket och Didier kände sig ensam och märkte av rasismen som en utav få mörkhyade barn i de klasser han gick i. Han var ett stort fan av Olympique Marseille där han såg upp till stjärnor som Papin, Waddle och ghananen Abédi Pelé. Den stora barndomsidolen hade han dock gemensamt med undertecknad, nämligen Marco van Basten. Det Didier mest förundrades över var Van Bastens förmåga att kunna kombinera styrka med teknik, något som i mångt och mycket sedan också har sagts om Didier själv.

Annars började han sin karriär som mittback, följt av spel som högerback innan han slutligen hittade rätt som forward. Drogba beskriver sig själv som ”inte alltid seriös, men konstant ambitiös” och var trots goda juniorår relativt sen med sin Ligue 1 debut. Den kom först vid 24 års ålder för Guingamp, där han gjorde mål redan i första matchen och spelade tillsammans med Malouda. De liksom deras fruar blev snabbt väldigt goda vänner och det var också mycket utav Drogbas förtjänst att de långt senare återförenades i Chelsea.

I Guingamp fick Drogba smak för livet som professionell spelare och ville vidare till en storklubb. Det blev en dragkamp mellan Marseille och Lyon, där de förstnämnda visade sig vara mest angelägna om Drogbas tjänster och drog därför till Didiers förtjusning det längsta strået. Därmed blev hans barndomsdröm besannad. Sanningen var den att Malouda samtidigt gick till Lyon vilket även Drogbas hustru Lalla ville att han skulle göra, liksom många andra rådde honom till, men barndomsdrömmen att få spela för OM var för stark.

I Marseille fick han sitt lyckonummer 11 som stjärnor som Waddle och Cantona haft före honom. Det blev en omedelbar succé och efter Drogbas 19 mål i ligaspelet blev han vald till ”Player of the year” i Frankrike. Internationellt uppmärksammades han i och med att hans 11 mål totalt i Champions League och Uefacupen gjorde honom till de europeiska cupernas främste målgörare. Hans mål bidrog också i allra högsta grad till Marseilles andraplats i Uefacupen då man på vägen till finalförlusten mot Valencia bland annat slog ut både Liverpool, Inter och Newcastle. Därmed hade han helt plötsligt förvandlats från en relativt anonym fotbollsspelare till en jagad stjärna.

Drogbas idag så karakteristiska målgest, där han likt ett flygplan flaxar fram mot sidlinjen innan han glidandes på knä den sista biten avslutar med en saluterande armrörelse, kom till under den här perioden. Gesten var från början en högst spontan historia som han gjorde i ren glädje efter ett mål i Marseille. När han sedan kom hem och hans son kom glidandes på golvet efterapandes samma gest, fick den bli en permanent målgest och en speciell sak mellan Drogba och hans son.

Drogba skriver vidare om hans ”kärleksaffär” med Olympique Marseille och om hur han alltid drömt om att få spela med dem i Champions League. Hemmadebuten blev också synnerligen lyckad då han mäktade med ett hattrick mot Partizan Belgrad. Att Drogba förresten än idag lyser upp och tänder till när det vankas Champions League, det tycker jag är tämligen tydligt. Nu blev det som sagt inget avancemang den där gången utan Uefacupen istället, vilket alltså blev ett lyckat äventyr. Tänkte dock att vi skulle stanna kvar ett tag där i gruppspelet i Champions League. I samma grupp som Marseille spelade nämligen Porto med en synnerligen karismatisk manager. Jag tänker givetvis på José ”The Special One” Mourinho. Deras första möte i spelartunneln efter matchen säger en hel del om den speciella kontakt de skulle komma att få och det återberättas både av Mourinho i förorden och av Drogba senare i boken. Mourinho som blivit djupt imponerad av ivorianen förklarade att han inte hade pengarna att köpa honom och frågade istället om Drogba hade någon kusin hemma i Elfenbenskusten som kunde spela lika bra. Då hade Drogba skrattat och kramat om Mourinho samtidigt som han sa att en dag skulle José träna en klubb som skulle ha råd att köpa honom, vilket alltså blev sant betydligt tidigare än vad någon utav dem då kunde ana.

Så långt allting frid och fröjd, men det är vad som sedan går att läsa som i alla fall förvånade mig trots att jag alltså visste att turerna kring Drogbas vara eller icke vara i Chelsea varit många. Övergången till Chelsea var nämligen inte något som Drogba själv önskade sig, tvärt om blev han förkrossad när han i Afrika på VM-kval fick reda på att hans älskade Marseille gått bakom ryggen och sålt honom utan hans vetskap eller medgivande. ”Det var som att ta emot en snyting från Mike Tyson rätt i ansiktet, KO”, skriver Drogba. Trots att Didier kände sig bedragen trivdes han så bra i Marseille och eftersom han under inga premisser ville till Chelsea hoppades han att läkarundersökningen skulle visa på någon skada, så att övergången skulle ogiltighetsförklaras. Så blev inte fallet och en bitter Drogba styrde därmed kosan till London.

Förutsättningarna för en ny lyckad kärlekshistoria fanns alltså inte där, då en utav parterna inte ville ställa upp och dansa. I boken berättar Drogba vidare om den första tiden i England då han kände sig ensam, övergiven och deprimerad. I början kände han sig inte heller välkommen, vare sig från de engelska spelarna, supportrarna eller pressen som knappt kände till honom. Det var helt klart en tuff tid där språksvårigheter självklart spelade in, men jag kan väl samtidigt konstatera att hans inställning inte direkt bättrade på möjligheterna till en positiv start.

Så sakteliga började Drogba att anpassa sig, mycket tack vare de andra färgade spelarna Makelele, Geremi och Gallas, men också tack vare Mourinhos ständiga uppmuntran och lojalitet. Framgångarna för Chelsea lät inte heller vänta på sig och trots att det första ligaguldet på 50 år bärgades, liksom vinsten i ligacupen, mådde Drogba fortsatt dåligt och ville lämna vid säsongens slut. Den största anledningen till detta var den kyliga relationen till de egna supportrarna som till och med buat ut honom vid vissa tillfällen. Drogba hade alltid tidigare haft en bra relation till sitt lags supportrar och ansett att det var extra viktigt, därför kändes det väldigt jobbigt nu. Drogba skriver vidare att hade det inte varit för Mourinho hade han lämnat och beskriver samtidigt Mourinho som ”en broder och klippa under svåra tider som alltid stod upp för honom.”

Tack och lov blev Drogba kvar, men trots ett nytt ligaguld dröjde det först till den tredje säsongen innan Didier äntligen kände att han hade accepterats utav fansen. Det var också då som målskyttet lossnade på allvar. Drogba ville ändå pröva lyckan i Italien eller Spanien, men återigen höll lojaliteten till Mourinho honom kvar. Den ödesdigra dagen då Mourinho istället tvingades lämna beskriver Drogba med stor sorg blandad med frustration, vilket han också fick ur sig i en uppmärksammad intervju i tidningen France Football. Efter att ha läst om alla dessa turer och om Drogbas missnöje tycker jag egentligen att det är helt osannolikt att han fortfarande är kvar i klubben.

Dessvärre är boken skriven redan 2008 och den slutar strax efter det att Mourinho tvingats kliva av. Därför står det ingenting om det jag mest utav allt ville läsa om, som de senaste årens Champions League-äventyr. Det står ingenting om finalen mot United då Chelsea så otursamt föll på straffar, efter att Drogba själv dragit på sig en onödig utvisning i förlängningen, därmed ingenting heller om fjolårets batalj mot Barcelona, ingenting om norska domare och ingenting om vredesutbrott. Synd för med tanke på den ärlighet Drogba visar prov på i boken hade det varit väldigt intressant att få reda på. Detsamma gäller naturligtvis även hans åsikter om Luiz Filippe Scolari och hans känslor just nu.

I ärlighetens namn kan jag inte påstå att jag blivit särskilt mycket klokare på Drogba efter det att jag läst hans självbiografi. Boken var helt klart värd att läsa, men lämnar samtidigt lite mer att önska, så som mer detaljer vid de mest minnesvärda matcherna. Tydligast är Didiers beundran för Mourinho och det var också väldigt intressant att läsa hur minutiöst Mourinho förberedde laget inför varje match, då ingenting lämnades åt slumpen och då han gav alla spelare minst ett par sidors läsning med specifik information just om deras motståndare, som om han riskerade en avstängning, eller tyckte bäst om att finta till höger eller vänster.

Drogba har egentligen bara gott att säga även om sina lagkamrater och han hyllar spelare som Terry, Lampard, Gallas, Gudjohnsen och även Crespo. Beträffande hans rykte som filmare, så kan han medge att han på grund utav sin stora kroppshydda helt enkelt måste ramla emellanåt om han ska få med sig några frisparkar överhuvudtaget. Helt klart är han en fascinerande person med känslorna utanför skjortan och det är tydligt att han är beroende utav uppskattning och förtroende så väl från tränare som från fansen. Med det i åtanke kan det tyckas väldigt konstigt att så tydligt deklarera att man inte trivs, för det lär i alla fall inte bättra på relationen. Drogbas genuina ärlighet berör mig ändå och jag skulle inte vilja byta ut honom mot någon annan anfallare i världen. Jag kan helt enkelt köpa att han stundtals är lite gnällig, speciellt då han alltid ger sitt yttersta på planen och fortsätter att göra betydelsefulla mål och insatser för Chelsea. Tror på en saga med ett lyckligt slut och det slutet kan mycket väl vara en Champions League-vinst...


WooooooW

Stolt, nytt besöks rekord! och jag är bara så tvungen att visa er, den svarta rutan visar antal besökare jag fick igår :) vanligt vis brukar jag ha 200 besökare dagligen....




Jaha, då vart man tillbaka till bloggen en tredje gång

Ja precis, ni har säkert lagt märke till att jag slutat blogga sedan i maj någon gång. Iof så öppnades denna blogg redan vid november 2009. Men stängdes ner på brist av intresse av läsarna. Men så småning om hittade ni hit och jag började blogga igen. Och nu är det lite sådär tredje gången gillt, jag hoppas att jag inte får brist på tid som var anledningen till att jag låste bloggen.


Ny design!

okej inte världens snyggaste då men den duger....om den inte gör det så skiter vi väl i det :P!!  jo..igår var det en pervers som sa att han skulle fixa headern till oss för naken bilder...då tänker man hur lågt kan man gå för att få en snygg header? yeah right drogba är värd det mesta men han skulle inte varit skärkilt stolt över att få reda på att ett par små duktiga flickor vikt ut sig för en kanske inte så snygg header...ni fattar vad jag menar! så jag klistra och lima och skrev lite hur som helst idag och fick fram detta resultat vad tycker ni??


Härligt härligt

chelsea är vidare till fa cup final!! Och Didier gjorde det han faktiskt brukar göra på just Wembley- nämligen mål. Tyvärr blev det inga 7-1 som veckan innan men en 3-0 match är ingenting att klaga över eller hur?! Det känns super bra att Drogba har börjat spela från start igen dock har han fortfarande inte genomgått sin ''lilla'' operation....ska jag vara helt ärlig så oroar jag mig för att det inte kanske kommer bli något vm spel för honom.  Hur som helst hoppas jag verkligen att om han behöver en opertion så gör han den nu, medans det är lite kvar till the world cups. För vm blir ju inte så angenäm att titta på utan vår baby eller hur?? HAN MÅSTE SPELA VM FÖR ELFENBENSKUSTEN, MIG och alla andra som ÄLSKAR HONOM, för annars har de inte så stor chans att vinna hallå vi måste ju faktiskt komma ihåg att de är med i dödensgrupp för andra gången i rad.   

Didier Drogba of Chelsea (far left) celebrates as he scores the opening goal during the FA Cup sponsored by E.ON Semi Final match between Aston Villa and Chelsea at Wembley Stadium on April 10, 2010 in London, England.



vet inte om ni ser drogba men det är personen lägst ut til vänster

 


Vilken LYCKA!

Nä men för helvete när de fyra till läggs minuterna visades.....slutade inte hjärtat att hoppa okontrollerat, klockan liksom fastande på något underligt vis, den ville liksom inte fortsätta gå men men nu är resultat officellt 1-2 till chelsea mot man utd och det avgörnade målet gjordes av Didier Drogba snacka om att jag tjutade av lycka. men Lyckan varande inte så läänge efter att mancheda om han nu hette sådär gjorde 1-2 målet.  så nu fattar ni varför jag blev så nervös.  Sedan återvände lyckan när slutsignalen tjöt och vi vann!! Nu måste vi se till att vinna de sista matcherna sen så är premier league vår i år! YEPIIE!!! VILKEN LÄTTNAD DET BLEV EFTER SLUTSIGNALEN!! JÄÄÄVLAR................ 


F**K YOU RIGHT BACK

Alla ni som har elaka åsikter, eller någon annan form av avsikt att vara oförskämda/taskiga/ fula i mun har jag bar en sak att säga (läs rubriken)! jag har tagit bort alla dumma kommentarer och kommer givetvis att forsätta med det...all rude comments about my hero are not accepted!  man blir bara så arg av all skit som skrivs som inte är sanna och det vill jag inte ha på min blogg bara så ni vet det nu!! och ja det var väl inte så smart av honom att stäplas som han gjorde på champions league men för helvete ingen av oss har rätt att döma honom för det så shut up!!!!

en sak till besök http://www.justinb.blogg.se den är väldigt bra!!


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0